people who choose to leave

Att göra slut med en familj

Man är en enhet fast man är olika. Man rör sig i takt med varann fast man går åt olika håll. Älskar varann, delar tak och portionerar ut sin trygghet så att den som behöver det just då vet om att det bakom ytterdörren man är en av de lyckliga att ha nyckel till finns möjlighet att tanka upp med allt man behöver för att själen ska vara mätt och belåten.

Sen stänger någon ner. Byter lås. Stannar upp rörelsen. Och allt faller.

När man är barn klarar man sig inte utan den. När man är ungdom föraktar man den. När man är vuxen uppskattar man den – familjen – som trots att man inte längre bor ihop finns inuti en runt hårt vadderade, trygga väggar, långt inne i hjärtat.

Har man otur så måste den slitas ut ur en, helt utan bedövning, och ingen hör dig skrika eller ser sig om när du töms på den trygghet du alltid burit med dig. Födelsedagar saknar viktiga gratulationer. Högtider saknar viktiga kramar. Allt för att någon valt att byta konstellation.

Detta hände mig nyss, och det kändes som en juridisk bodelning alltsammans utan någon som helst känsla. ”Du får dina barn, jag mina. Jag får huset där alla minnen sipprat ut genom de stora sekelskiftesfönsterna, du får hitta annat att rota dig i.” Titlarna ”bror” och ”syster” suddades ut och man blev spöken i varandras liv som man inte minns om man älskar eller tycker är smärtsam. Som man inte minns hur man ska närma sig.

Det är aldrig alla som får ta smällen. Det är aldrig alla som lyssnar till ekot av de som en gång bodde inom en.

Men jag har länge undrat vad det är som gör att jag nattetid vaknar av att det låter. Att det krampar långt inne i bröstet. Vad som ligger och skaver mot mina lungor och gör att jag kippar efter andan.

Den mest ofrivilliga separationen jag någonsin kommer att vara med om är ifrån de vars liv jag alltid burit i mitt, men som nu är främlingar som håller sitt avstånd.

Jag förstår plötsligt varför min astma aldrig blir bättre vilken medicin jag än tar. Mot detta finns inget botemedel.

– M