Live

Jag minns när jag var fjorton och min värld sakta höll på att gå under.

Så mycket gick så fel så fort och den lilla aning jag hade om vem jag själv var eller ville bli försvann.

Det är så lätt hänt det där, att man tappar fotfästet för att världen är emot en av någon oförklarlig och orättvis anledning.

Att man konstant blir nerdragen medan man krampaktigt håller i och försöker klättra uppåt, framåt.

Det händer oss alla. I tid och otid kommer saker att slitas ifrån dig, gå i spillror, gå åt fel håll, misslyckas. Det du byggt upp kommer kanske att rasa samman, det du litade på kanske visar sig vara ont. Så är det.

Men precis lika mycket som saker går dåligt går de också bra. Nej, kanske du tänker nu. Nej det gör det inte. Allt går bara åt helvete.

Du har fel. Du bestämmer dig för att allt är dåligt och plötsligt är allt dåligt. Allt kommer vara grått där det egentligen är färg för att du väljer att se det på det sättet. Väljer du att grotta in dig i det som är jobbigt kommer du gräva ner dig så långt att det är svårt att hitta ut. Väljer du istället att alltid fortsätta klättra trots att det ibland är något som drar dig bakåt kommer du att vinna.

För tio år sen trodde jag knappt att jag skulle leva såhär länge. En dag vaknade jag upp, insåg att det är mitt val varje morgon att välja om jag ska ställa mig upp och vinna eller lägga mig platt och förlora. Du skapar dig själv och din egen värld, du bygger dig själv och din omgivning, ingen annan. Ingen annan och inget annat.

Där jag är idag visar exakt vilket val jag gjort, varje dag, varje morgon. Jag har valt att leva såsom jag och alla ni andra förtjänar.

Upp med hakan och sluta att bara existera. Lev. Med allt vad det innebär.

-M