Annons
Annons


Krönika 1 – han som spökade kvar


Jag blir aldrig påmind längre. I Stockholm har han nästan suddats ut. Ändå gör det och kommer alltid göra – om än lite lindrigare – ont på samma sätt och bränns precis på det ställe han sist kysste mig. 

För tre år sen var vi på semester exakt här, skyddade av fjällen, långt ner i dalen.

Annons

Han drack varm choklad som han torkade av med tröjärmen, somnade i min famn i sitt fuktiga underställ. Hade rosiga, väderbitna kinder. Vi drack vin och hånglade på snöklädda bygator i för varma jackor.

Jag beslutade mig där och då att blotta det sista av mig jag inte tidigare visat eller sagt högt. Någonsin. För han var ju så kär i mig, han sa ju det, han såg ju på mig sådär så det kändes i hela mig, höll i mig som om jag vore en dyrbar vas – ömt men samtidigt hårt och stadigt.

Fast när han tittade bort från mig såg han något annat. När han skrek på mig av oro var det inte för att han var orolig över vad JAG var kapabel till. Han skämdes över att han bakom min rygg jagade uppmärksamhet som om en heroinist och komplimangerna var giftet som han ovärdigt var tvungen att spruta i sig för att fortsätta stå på benen. 

Samtidigt satt jag och såg på honom som om han skulle bli den enda jag någonsin såg på sådär igen.

Det är så konstigt hur man fastnar i någon. Hur man går runt och är en och helt plötsligt råkar man springa in i en annan som är en och vips så är man två som smälter ihop vid sidan. Hur man inte märker vidden av det förrän man måste separeras och gå itu och får ett hål. Hur det hålet låter av vinden som går igenom när man åker snabbt eller som susar tyst när man vissnar långsamt.

Man pratar gärna om tiden. Om hur den läker oss, tar oss sekund för sekund ifrån det onda på en resa där målet är att komma ut på andra sidan med ett knappt märkbart ärr. Men här, i dalen under fjället, spökar hans värme kvar än.

Så är det med kärlek. Den faller, som tårar eller som snö. Den gör att alla murar raseras oavsett vad dom är gjorda av.

Men den behöver inte alltid falla sönder. Om man bara vågar med någon annan så kanske man kan falla vackert och landa mjukt, tillsammans.

Kommentera | Translate


Annons



Laddar