courage

Det saknas mod i den här världen. Vi läser högt för barnen om kvällarna att det för länge sedan levde riddare som dräpte drakar och räddade hela byar från att brännas ned. Att det fanns prinsessor som nyfiket vågade sig ut i djupa skogar för att hitta något, hitta sig själva. Ändå sitter vi här bakom skärmar och pratar drömmandes om storslagna idéer vi aldrig kommer genomföra. Varför? För att det är normen nuförtiden. Det är det vi gör. Kapslar in våra djupaste önskningar i en poetisk text i en virtuell verklighet. Vi gömmer oss bakom att det är tungt, svårt och läskigt, för det är det som inte är som allt annat.

Jag träffade en person häromveckan som för några år sen var med om något som gjorde att oddsen inte var så höga att han någonsin skulle vakna igen. Han pratade inte gärna om det men berättade att man börjar fundera mycket på hur man kommer bli ihågkommen.

Där och då slog jag fast att jag hellre är en som går vilse i skogen för att jag är nyfiken än en person som stannar kvar i byn som brinner.